Katarina Wennstam | FAQ
15807
page-template,page-template-full_width,page-template-full_width-php,page,page-id-15807,page-child,parent-pageid-13383,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.2.1,vc_responsive

FAQ om Katarina Wennstam

Berätta om din bakgrund!

Jag föddes 1973 och är uppvuxen i Askim utanför Göteborg. Jag flyttade hemifrån ganska tidigt, som sjuttonåring, och drömde om att skriva. Jag har nog alltid velat bli författare, men trodde inte att det var ett yrke som man kunde försörja sig på och satsade därför på journalistiken.

Jag hade inte betyg som räckte för att komma in på Journalisthögskolan, och startade därför en gratistidning som jag och några kompisar gjorde och delade ut i Göteborgs gymnasieskolor. På så vis fick vi arbetsprover, och på dessa sökte jag in till Kaggeholms folkhögskola. Jag kom in på deras ettåriga Journalistikutbildning och läste också två år TV-produktion.

Jag gjorde min praktik på ABC-redaktionen på Sveriges Television 1997, och blev så småningom anställd. Där jobbade jag på Rapport, Aktuellt, Uppdrag Granskning, Mediemagasinet och Agenda, framför allt med kriminal- och rättegångsbevakning. Jag sa upp mig från SVT 2007 när jag kände att jag ville satsa helhjärtat på skrivandet.

Varför blev du kriminalreporter?

och jag såg att det fanns en lucka för mig att fylla. De manliga kollegorna var helt enkelt inte så intresserade av att bevaka våldtäktsfall eller mord på kvinnor, och jag blev tidigt engagerad i den typen av mål. Både för att jag som ung kvinna kunde identifiera mig med offren, men också för att jag blev arg över hur rättsapparaten såg på utsatta kvinnor och att det fanns så mycket fördomar och gamla värderingar.

Att jobba med kriminaljournalistik är förvisso spännande, men det är också jobbigt och ibland deprimerande. Jag märkte att jag hade svårt att släppa taget om en del rättsfall jag arbetat med, och att jag blev frustrerad över att försöka förklara något så komplext och obegripligt som att ett gäng unga killar förgripit sig på en full tjejkompis i ett nyhetsinslag på bara några minuter. Tyvärr försvinner mycket nyanser och viktiga detaljer när man ska göra snabba, korta nyheter.

Det var någonstans där, i ilskan över samhällets syn på våldtäktsoffer och i en vilja att berätta på ett annat, djupare sätt, som idén om att skriva min första bok, <a href=”http://katarinawennstam.se/wp/bocker/flickan-och-skulden/”><b>Flickan och skulden</b></a>, föddes.

Har du alltid velat bli författare?

Ja, jag har skrivit historier så länge jag kan minnas. Författare är ju ett yrke som väldigt mycket kommer sig av en inre längtan, till och med ett starkt behov, av att sätta ord på sina tankar och dela med sig av detta. Samtidigt hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag en dag skulle befinna mig där jag gör idag, där jag lever på att vara författare och dessutom når ut till så många läsare som är engagerade och intresserade av det jag skriver. Jag tycker att jag lever min dröm, och dessutom får jag faktiskt känna att jag är med och påverkar.

Var det svårt att byta från journalistik till att bli författare?

Det föll sig ganska naturligt, eftersom mina första två böcker är reportageböcker och nästan allt jag skriver på ett eller annat vis har hämtat inspiration från allt jag såg och upplevde under mina år som kriminalreporter.

När jag skulle skriva min första spänningsroman, <b>Smuts</b>, arbetade jag till en början med den som en reportagebok om sexköp och om de män som tar sig rätten att köpa andra människors kroppar. Men historien om advokaten och sexmissbrukaren Jonas Wahl, om hans fru Rebecka och deras dotter Emma, växte fram under arbetets gång och jag såg med spänningsromanen en annan möjlighet att berätta om alla de motsägelsefulla men viktiga komponenter som kan göra en man till sexköpare och hur det påverkar också hans omgivning.

Med spänningsromanen når jag också delvis en annan publik än jag gjort tidigare. Min förhoppning har alltid varit att skriva böcker som är spännande att läsa, men att de också lämnar kvar något mer efteråt. Ett slags bitter eftersmak, eller att jag har satt igång tankarna hos mina läsare om prostitution, om misshandel inom äktenskapet eller om sexuella trakasserier. Jag vill skriva böcker som läsaren inte glömmer i första taget.

Hur skapar du dina litterära karaktärer, framför allt gärningsmännen?

Jag arbetar väldigt målmedvetet med att skapa trovärdiga gärningsmän, och tycker att det är viktigt att jag som författare också vågar göra dem till sympatiska personer. Fullblodspsykopater finns det redan så gott om i deckargenren, och min erfarenhet från verkliga rättsfall är att det aldrig är så svartvitt.

Det gör också att många läsare tycker att mina förövare, som Jack Rappe, Jens Franke eller Jonas Wahl, är ännu obehagligare – just för att man också kan tycka om vissa sidor hos dem. Och det är just så det är, även en mördare eller hustrumisshandlare kan samtidigt vara en omtyckt kollega, en älskad bror eller den där trevliga grannen. Just att dra mina litterära gärningsmän så nära inpå som möjligt tycker jag är viktigt, och det sätter igång många tankar hos mina läsare.

Vad gör du mer än skriver böcker?

Jag har under åren sedan <b>Flickan och skulden</b> kom varit ute mycket runtom i Sverige och föreläst, både om den boken och om mina senare spänningsromaner, på myndigheter och för allmänheten, på skolor och biliotek, på Polishögskolan och på domstolar och för politiker. Jag har också arbetat som krönikör, bl a för Svenska Dagbladet och Fokus, och jag skriver också krönikor i Damernas. Jag brukar medverka i debatten i media om olika aktuella rättsfall, framför allt om mäns våld mot kvinnor och om sexuella övergrepp. Jag var under en period programledare för Nya Efterlyst i TV8.

Mycket tid går också åt till research för böckerna. Jag går gärna på rättegångar, jag läser mycket domslut och förundersökningar, träffar offer och intervjuar personer inom rättsväsendet eller andra branscher. Just researchen är nog en av de allra roligaste delarna av mitt jobb.

När jag är ledig skrotar jag allra helst runt på landet och påtar i trädgården, målar eller läser. Jag älskar att yoga, hålla på med inredning och att hänga med mina barn. Jag reser så mycket jag kan, antingen till Mallorca där jag mer eller mindre har vuxit upp, eller till helt nya platser. Favoritresmålen är New York, Mexiko och Jamaica.

Hur börjar din skrivprocess? Hur hittar du fröet till en ny berättelse?

Jag inspireras av verkligheten. Jag brukar ofta säga att ingen författare i världen kan komma på så hemska, så skruvade och så gripande historier som verkligheten själv. Jag håller ju hela tiden koll på olika kriminalfall och vad som händer inom juridiken, och det finns ju tyvärr en aldrig sinande ström av fall att förskräckas av och bli inspirerad av. Ofta kan det där ”fröet” bestå av någon liten avgörande detalj som jag läser i ett förundersökningsprotokoll eller får veta av en person jag intervjuar, som jag sedan spinner historien kring och som får växa till en hel bok.

Själva skrivprocessen av en bok går till så att jag först ägnar några månader åt research. Jag gräver i arkiv, går på rättegångar, intervjuar människor, läser litteratur, ser filmer, besöker platser och fyller på förrådet med kunskap och fakta. Jag brukar se på den här perioden som något som ligger ganska nära hur jag tidigare arbetade som journalist.

Först därefter kommer själva skrivandet igång, då jag börjar skapa den fiktiva historia som ska bli en bok. Jag kanske använder mig av flera olika rättsfall för att skapa ett eget fall till boken, eller bakar ihop flera olika personer till en ny, litterär karaktär. När  jag sedan tror att boken är nästan färdig inser jag att den inte alls är klar, för då följer redigeringen som ju är nog så viktig. Det är då kanterna slipas till, språket finslipas och dramaturgin ska hålla hela vägen.

Hur väljer du ämne?

Det finns ju hur mycket som helst att ta upp, tyvärr. Orättvisor finns i överflöd. Många gånger väljer jag att placera min berättelse i en särskild miljö, som jag tycker är värd att granska lite extra och som säger något viktigt om vårt samhälle.

I <a href=”http://katarinawennstam.se/wp/bocker/alfahannen/”><b>Alfahannen</b></a> är berättelsen om den destruktiva relationen mellan den unga Emma Wahl och skådespelaren Jack Rappe placerad i filmbranschen, som ju har stora problem med sexuella trakasserier och ett nästan förbehållslöst hyllande av män som beter sig som svin.

I <a href=”http://katarinawennstam.se/wp/bocker/svikaren/”><b>Svikaren</b></a> placerade jag en berättelse om hatbrott och homofobi i en av de miljöer som skapar många machoideal, nämligen fotbollsvärlden.

<a href=”http://katarinawennstam.se/wp/bocker/skymningsflickan/”><b>Skymningsflickan</b></a> handlar om ett par unga tjejer som hamnar i klorna på en farlig man, som utsätter dem för övergrepp. Men eftersom han har hög trovärdighet i och med sin yrkesroll som läkare så blir de inte trodda.

Det kan också handla om att jag söker svar på en svår och komplex fråga. Som i <a href=”http://katarinawennstam.se/wp/bocker/skuggorna/”><b>Skuggorna</b></a>, där ett gäng kvinnor hämnas på män som har misshandlat sin partner. Jag möter så mycket frustration över att våldsamma män inte går att stoppa och funderade på varför inte fler kvinnor slår tillbaka, men också vad som händer i ett samhälle om män skulle börja vara rädda.

Vad är roligast med att vara författare?

Att ha läsare, tveklöst. Utan läsare är jag inte någon författare, måste jag säga. Bara det faktum att jag skriver en bok som jag sedan släpper ifrån mig och låter varje enskild läsare göra till sin, det är ju en hisnande upplevelse. Men det är också detta som är en stor del av tjusningen. En bok blir till flera tusen olika böcker, eftersom varje läsare tar emot den på sitt sätt, i sitt liv, och just det har jag ingen som helst kontroll över. Men det är en ynnest att få formulera de ord, tankar och berättelser som genom böckerna når ut till alla mina läsare.

Det är också en oerhörd frihet att kunna styra över sina egna arbetstider, vilket ibland kan vara ett gissel. Den där sista pusselbiten till en historia kan ju dyka upp under ett yogapass, mitt i natten eller när jag är på stranden med mina barn. Då får man skriva ner några stödord eller sms:a en minnesanteckning till sig själv, och jobba vidare på det när det är riktig arbetstid.

Vad är jobbigast med att vara författare?

I perioder är det ett ganska ensamt jobb, och jag tror att man måste trivas med att mest umgås med sig själv i perioder (vilket jag gör). Men som gammal journalist kan jag sakna det redaktionella arbetet, där varje fall eller inslag bollades fram och tillbaka med kollegor och man var en liten kugge i ett stort nyhetshjul. Jag kan också sakna att arbeta med just nyheter i samband med riktigt stora händelser. De ränderna går aldrig ur.

Jag är en i grunden ganska arg person. Jag är upprörd över sakernas tillstånd och över orättvisor.
Vilket verkligt fall har berört dig djupast, och varför?

Det finns många, men framför allt tänker jag på de tjejer jag intervjuade när jag skrev <a href=”http://katarinawennstam.se/wp/bocker/flickan-och-skulden/”><b>Flickan och skulden</b></a>. Deras berättelser har betytt så mycket, inte bara för mig utan för alla de människor som har läst boken. Jag brukar ofta tänka på dem, och att om de klarade av att ta sig vidare i livet och berätta sin historia för mig, då ska jag minsann orka kämpa på också då jobbet känns tungt eller tröstlöst. Jag tänker också på hur mycket tröst deras berättelser har gett till andra offer, som har känt att de inte är ensamma i sina tankar och upplevelser. De har varit så viktiga för så många.

Mordet på Anna Lindh berörde mig, precis som så många andra, djupt. Jag var höggravid när jag arbetade för Rapport med rättegången mot mördaren Mijailo Mijailovic och det var väldigt känslostarkt under hela rättegången. Dels var hon en tvåbarnsmamma som hade ryckts bort mitt i livet, dels var hon en av våra starkast lysande politiker. Jag tänker ofta på den statsminister hon kanske hade kunnat bli, och på hur sorgligt allt med det rättsfallet var. En man som hatade kvinnor, en psykisk sjuk man som lyckades förstöra så mycket på bara några minuter där inne på NK. Att arbeta med det fallet glömmer jag aldrig.

Hatar du män?

Nej. Jag får den här frågan ibland, även om det var vanligare förr. Det är egentligen helt absurt att en person som kämpar mot mäns våld mot kvinnor hela tiden ska behöva intyga att ”nej, nej, du ska inte tro att jag hatar män”. Jag hatar våldsamma män och vad de gör mot kvinnor, jag hatar de strukturer som ursäktar vad de gör, och jag hatar de machoideal som skapar och urskuldar våld. Jag tycker (förstås) jättemycket om de män jag har i min närhet och jag möter förstås många män som strider för precis samma saker som jag (även om de fortfarande är pinsamt få till antalet).

Men det säger en del om hur hotfulla vissa män tycker att de här frågorna är för vissa män, eftersom de hela tiden försöker få det till att feminister hatar män när det snarare är så att feminister mer än andra kämpar för jämställdhet, som ju också innefattar att män ska få lösgöra sig från könsstereotypa roller och machoideal.

För några år sedan placerades jag på plats 3 på en lista över Sveriges farligaste kvinnor på Flashback, och det är faktiskt en av de utnämningar jag är mest stolt över. Om de där trollen tycker att jag är farlig i och med mitt arbete mot fördomar och övergrepp, så har jag uppenbarligen gjort en del rätt.

Vad har du för drivkrafter?

Ilska är nog min främsta drivkraft. Ilska kan vara något väldigt destruktivt, det är ju avarten av okontrollerad ilska som jag på många sätt arbetar med.

Samtidigt kan ilska som kanaliseras rätt och till exempel används i den kreativa processen vara något väldigt konstruktivt. Jag tycker att det är intressant att stå för sin vrede också för att kvinnor och flickor ofta får höra att de inte ska vara så arga. Om inte vi kvinnor vore, och hade varit, så arga över orättvisor och över sakernas tillstånd så hade inte mycket hänt de senaste seklen.

På ett sätt var jag argare när jag var yngre, men det handlade nog om att jag hade så mycket jag ville ha sagt och att jag ännu inte hade hittat verktygen för att få ut det jag var arg över till andra. Idag har jag ju fått uppleva att det faktiskt går att påverka samhället och märka att människor verkligen tar till sig vad jag skriver om orättvisor och ojämlikhet, och det är förstås tillfredsställande. Samtidigt är jag på ett annat sätt ännu argare idag, för att jag har sett och hört mer om allt kvinnor utsätts för. Vi har haft en livlig debatt om våldtäkt och mäns våld mot kvinnor i så många år. Ändå går det så vansinnigt långsamt och det finns så mycket dumhet, okunskap och fördomar.

Vem är din största inspiration?

Jag tänker ofta på kvinnor genom historien som har fått försaka så mycket för att uppnå förändring, och hur lätt vi glömmer den kamp och de uppoffringar kvinnor före oss gjort. Kvinnokampen är inget färdigt tillstånd, det är inte jahaja, nu var vi framme då, nu kan vi luta oss tillbaka. Kampen kommer alltid att fortgå, det är nya utmaningar i nya tider. Och vi får aldrig ta alla de framsteg och erövringar som kvinnor före oss har genomfört för givna.

Var skriver du bäst och på vad skriver du?

Jag åker gärna iväg och låser in mig på något hotell, gärna någonstans i Spanien eftersom jag pratar spanska och älskar Mallorca, Barcelona, Madrid, Teneriffa… Då brukar jag inte göra annat än att skriva, äta, sova, träna, skriva, skriva, skriva. Under sådana dagar har jag ett otroligt fokus och brukar få väldigt mycket gjort.

Jag åker också gärna till mitt lilla torp i Sörmland där jag har väldigt bra arbetsro. Det är inte självklart att alla platser fungerar bra som skrivplatser, det handlar om allt från ljud och stämning till att det är ganska bra om det är dålig täckning på mobilen…

Jag skriver uteslutande direkt i datorn, en MacBook Air. Minnesanteckningar hamnar oftast i mobilen eller i en anteckningsbok.

När blev du riktigt arg senast?

När jag fick veta att en man som hotat och misshandlat en kvinna han haft en relation med, blev frisläppt av åklagare och utredningen lades ner. Mannen åkte då hem till kvinnan och slog ihjäl henne. Det som gör mig så arg är både att ännu en kvinna har fått sätta livet till för att samhället är så fruktansvärt naiva när det kommer till att farlighetsbedöma våldsamma, kontrollerande män, och att hon inte är det enda offret. Och långt ifrån det sista.

För ett antal år sedan gjorde jag ett program för Uppdrag Granskning som hette ”Med facit i hand”, där jag granskade samtliga mord på kvinnor i nära relationer under två år. Bland annat kunde vi visa på att i över hälften av fallen hade myndigheter eller omgivningen vetskap om att kvinnan var misshandlad och hotad, men ingrep ändå inte.

Vad är du mest stolt över?

På ett privat plan mina två barn och att jag kan försörja oss på egen hand. Som yrkeskvinna är jag stolt över alla mina böcker och hur de faktiskt har påverkat både enskilda läsare och i någon mån också samhällsdebatten.

Vad skulle du vilja förändra i samhället?

Jag skulle vilja citera en av mina förebilder, sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen, som grundade RFSU: ”Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet.”

Just så enkelt och så svårt är det. Vi är en bit på väg, men vi har en lång kamp framför oss.

Jag skulle också önska att vårt rättsväsende, framför allt domstolarna, får bättre utbildning om våldtäkt och om offerpsykologi. Det finns fortfarande så mycket okunskap.

Det är fortfarande som att det finns EN bild av hur en våldtäkt går till: mannen från skuggorna som överfaller en ensam kvinna i parken. EN bild av hur kvinnan reagerar: skriker och sparkar och slåss för sitt liv. Många känner inte till att de allra flesta offer istället reagerar med att bli så paralyserade att de inte förmår agera, än mindre klösa, strida, vråla. De kan inte bara ”resa sig gå därifrån”.

Enligt färsk statistik från Akutmottagningen för våldtagna på SöS i Stockholm hade 70 % av alla offer det som kallas ”frozen fright” eller immobiliseringsreaktion, 48 % av dem på extrem nivå. Hälften av alla våldtäktsoffer hade inga synliga, fysiska skador. Ändå tror många fortfarande att alla tjejer som har blivit våldtagna blöder från underlivet och är sönderslagna. Hon har inte blivit mindre våldtagen bara för att det inte syns på utsidan.

Jag har varit utsatt – kan du hjälpa mig?

Jag önskar att jag kunde svara ja på den frågan, men jag är inte polis, terapeut, läkare eller åklagare. Jag är författare och jag gör vad jag kan för att dra mitt strå till stacken, men har inte möjlighet att rent konkret hjälpa enskilda personer.

Däremot vill jag säga några saker till dig att kanske ha med dig på vägen. Först och främst – det är inte ditt fel. Ansvaret är gärningsmannens, inte ditt. Vad han än säger, vad omgivningen än säger, så är det gärningsmannen som ska ta ansvar för vad han har gjort mot dig.

Jag skulle också råda dig att polisanmäla, om inte annat för din egen skull, för att markera för dig själv att det du blivit utsatt för är ett brott. Det kan vara bra att ha någon du litar på med dig till polisen, och du har också rätt att få träffa en kvinnlig polis om det skulle kännas bättre.

Du som brottsoffer har också rätt till ett målsägandebiträde, en egen advokat som ska värna dina intressen i rättsprocessen, och den personen kan du ta kontakt med redan innan du ringer polisen eller ha med dig på förhör.

Jag skulle också råda dig att kontakta någon av alla de brottsofferjourer, tjej- eller kvinnojourer som finns i landet, länkar finns under fliken Kontakt. Om du bor i Stockholm och har varit utsatt för ett sexuellt övergrepp kan du söka dig till Akutmottagningen för våldtagna på Södersjukhuset, där du kan få både läkarhjälp och kontakt med en terapeut.

Berätta vad du har varit med om för någon som står dig nära, du behöver stöd och hjälp. Och lycka till!

Det finns något slags behov i samhället av att offer ska vara helt igenom perfekta, de ska inte har gjort något fel. Och gärningsmannen ska bara vara ett monster i skuggorna.

Q & A om Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt

Jag får många frågor från elever och andra som skriver uppsatser och arbeten utifrån boken, och jag har tyvärr ingen möjlighet att hinna svara alla personligen. Här kan du förhoppningsvis hitta svar på de flesta av dina frågor, och du kan förstås också hitta många svar i själva boken.
Läs också gärna uppföljaren En riktig våldtäktsman som sätter fokus på gärningsmännen och på samhällets fördomar om killars sexualitet och ansvar.
Vad handlar boken om?

Flickan och skulden är en reportagebok om sexuella övergrepp på tjejer, både om själva våldtäkten och vad den sätter för spår, men framför allt vad som följer efteråt för tjejerna. Det handlar om hur omgivningen reagerar – och många gånger skuldbelägger offret för det som har hänt. Hon får höra att hon har sig själv att skylla, och en stor del av den skuld som borde läggas på gärningsmännen hamnar istället hos henne.

Boken redogör för ett antal olika svenska rättsfall och hur dessa har beskrivits i media, hur vänner, grannar och skolkamrater har reagerat, och hur rättsapparaten har hanterat och bedömt fallet. Många gånger kan det vara så att skitsnack om tjejen följer med hela vägen in i rättssalen och påverkar hennes trovärdighet när hon berättar vad hon har varit utsatt för.

Våldtagna tjejer kan bli så utsatta även efter själva våldtäkten att de inte kan gå kvar på skolan, de tvingas flytta någon annanstans och vissa har till och med försökt ta livet av sig.

Killarna å sin sida, kan många gånger mötas av förståelse från omgivningen och kommentarer som ursäktar deras beteende. De anses inte ha fullt ansvar för det som hänt, utan en dömande omgivning gör istället offret till medskyldig till brottet.

Boken kom ut första gången 2002 och väckte våldsam debatt. Sedan dess har våldtäktslagstiftningen förändrats och boken kom ut i en reviderad utgåva med nytt material tio år efter första utgivningen.

Varför är det så här?

Det handlar om månghundraåriga fördomar om kvinnor och om män. En gång i tiden var våldtäkt inte ens ett brott mot person utan ett egendomsbrott. Kvinnan sågs som mannens ägodel mer än en egen individ.

Idag har Sverige en av de starkaste och mest progressiva våldtäktslagarna i världen, och det ska vi vara stolta över. Samtidigt ser vi gång på gång att när dessa lagar ska användas i domstol så påverkar också gamla värderingar och föreställningar om hur en flicka ska bete sig eller hur en våldtäkt går till. Mycket fokus läggs på hennes beteende, snarare än killens beteende. Det finns än idag många som tycker att endast en överfallsvåldtäkt i parken är en ”riktig” våldtäkt. Detta trots att de flesta våldtäkter inte sker utomhus av en okänd gärningsman, utan inomhus då offer och förövare känner varandra.

Vad kan det vara för fördomar som möter tjejer som har utsatts för sexuella övergrepp?

Det kan handla om allt från hur hon var klädd till om hon med sitt beteende antas ha ”lockat” killen till att begå övergreppet – vilket är helt fel. Jag brukar beskriva det som att det kan handla om allt möjligt, hur hon har betett sig före, under och efter våldtäkten. När hon blev av med oskulden, om hon har hånglat med någon av förövarna innan, om hon skrek på hjälp under övergreppet, om hon kämpade emot, om hon verkade ledsen efteråt, hade synliga skador eller verkade glad några dagar senare.

Det är väldigt viktigt att komma ihåg att det inte finns ”ett enda rätt sätt” för ett offer att bete sig på, alla människor är olika och det är omöjligt att innan veta hur en person ”ska” agera vid ett trauma. Det är också viktigt att påpeka att även om en tjej har haft gruppsex med flera killar vid något annat tillfälle så ger det inte alla killar rätt att tvinga till sig sex av henne – förstås. När hon blev av med oskulden eller om hon brukar dricka på fester är helt irrelevant.

De flesta offer kämpar faktiskt inte emot eller försöker fly, utan drabbas av något som kallas ”frozen fright”, vilket gör dem oförmögna att röra sig eller skrika. Det går inte heller att säga att en tjej som har blivit våldtagen aldrig ska skratta mer eller ha sex med någon annan kille. Alla människor är olika.

Det är helt enkelt så att det inte existerar några ”perfekta våldtäktsoffer”, trots att samhället hela tiden sätter upp ”mallar” för hur tjejer ska vara och hur de ska bete sig. Det finns stor okunskap om hur våldtäktsoffer reagerar både under och efter övergreppet.

Var drabbas tjejer av dessa fördomar?

Det kan faktiskt möta henne var som helst. På skolan, bland hennes egna kamrater, från vuxenvärlden och bland arbetskollegor. Jag skulle vilja säga att under åren jag har arbetat med de här frågorna har framför allt polisen och sjukvården blivit extremt mycket duktigare på att bemöta våldtäktsoffer, och det är sällsynt att tjejer blir illa bemötta där numera. Men fortfarande upplever många rättsprocessen som jobbig. Men offret har rätt till ett eget målsägandebiträde som följer henne genom rättsprocessen, och den advokaten kan vara ett stort stöd.

Vad kan man göra åt det?

Det är viktigt att hela tiden diskutera dessa frågor, eftersom så mycket handlar om attityder och det inte är en absolut vetenskap utan förändras under tid. Lagstiftningen har förändrats flera gånger och eventuellt kommer ytterligare en skärpning av våldtäktslagen om några år, men inga lagar i världen hjälper om det fortfarande finns gammalmodiga föreställningar om vad tjejer ”får och inte får göra”.

En av de saker jag brinner mest för är att vi måste rikta om fokus från att våldtäkt hela tiden ska handla om att tjejer ska passa sig och förändra sig, till att diskutera våldtäkt utifrån killar och män. Det är trots allt män som begår de allra flesta våldtäkterna och våldtäkt är ett stort samhällsproblem, inte en kvinnofråga som bara tjejer ska ta ansvar för. Killar måste lära sig att respektera ett nej, att vara lyhörda för gränssättning, prata i skolan och med sina föräldrar om respekt och om tjejers värde.

En annan viktig fråga handlar om det som kallas uppsåt. För att någon ska kunna dömas för våldtäkt måste hen enligt lagstiftningen ha haft uppsåt, alltså förstått att den andre personen inte ville och ändå begått gärningen. Just detta faller väldigt många rättsfall på, killen säger att han trodde att tjejen ville. Jag önskar att rättsprocessen handlade mer om killen och hans beteende, att han blir mer ifrågasatt och var tvungen att förklara sig. Det är egentligen helt sjukt hur stort fokus som läggs på offrets sexuella erfarenheter, då det ju är den misstänkta gärningsmannens sexuella beteende som eventuellt är kriminellt. Att offret har haft sex med ”många”, har haft one-night-stands eller sexdebuterade i tidiga tonåren har ingenting med saken att göra.

Vad har killarna för ansvar?

Gärningsmannen har hela ansvaret. Punkt. En tjej, eller för den delen en kille, har rätt att avbryta ett sexakt när helst man själv vill, utan att behöva förklara sig eller bli utsatt för påtvingat sex.

Alla män är inte potentiella våldtäktsmän. Men alla män har faktiskt ett ansvar att engagera sig i de här frågorna. Att ta ansvar för vad andra män gör och protestera mot sexism och övergrepp är inte samma sak som att ha ”kollektiv skuld” för vad andra män gör, och det är sorgligt att detta så ofta blandas ihop.

Men om en man hävdar att han är en bra man, en som inte förtrycker, slår eller våldtar, då har han faktiskt också ett ansvar att agera och försöka påverka andra, inte bara sitta tyst och hävda att han har gjort sitt.

Hur ser samhället på killars sexualitet?

Ofta glömmer vi bort hur mycket fördomar det finns om män, inbyggda i de ålderdomliga föreställningarna om våldtäkt. Varje gång någon säger till en tjej att hon inte ska gå runt i för kort kjol eller dansa för utmanande, för att hon då riskerar att bli våldtagen – då säger man samtidigt att anledningen till att hon ska passa sig är för att män inte kan behärska sig. Det är fullkomligt befängt. De allra flesta killar kan se en tjej med nakna ben eller urringad topp utan att tro att det är fritt fram för honom att tafsa eller förgripa sig på henne. De allra flesta män vill absolut inte ha sex med en tjej som inte är lika mycket med på det som han är, ändå finns det fortfarande myter om att en man som har blivit kåt inte riktigt går att stoppa, vilket är både dumt och tragiskt.

Vad har blivit bättre?

Jag har arbetat med rättsfall om våldtäkt och misshandel i snart två decennier, och mycket har faktiskt blivit bättre. En av de viktigaste saker som har skett är att bemötandet har blivit mycket bättre, framför allt hos polisen och inom sjukvården.

Det har också blivit mindre vanligt förekommande med kränkande frågor i svenska rättssalar. Irrelevanta frågor om stringtrosor eller tidigare sexuell historia hör inte hemma i en modern rättsprocess, även om det tyvärr fortfarande händer att försvarsadvokater ställer sådana frågor till den målsägande.

Vi pratar också om de här frågorna på ett helt annat sätt än tidigare, både i skolan och i politiken. Vi pratar inte bara om allt tjejer ska göra för att undvika att bli våldtagna, utan placerar allt oftare fokus där det hör hemma: hos gärningsmännen.

Vem är det som blir våldtagen?

Det är inte ”en viss typ av tjejer” som blir våldtagna. Att hävda det är att säga att hon får skylla sig själv, för att hon är si eller så. Våldtäktsoffer kan vara mycket unga, mycket gamla, och allt där emellan. Det har inte att göra med hennes berusningsgrad, klädsel, beteende eller sexuella historia. Det har att göra med att hon råkar ut för en man som är en våldtäktsman.

Även män kan förstås bli våldtagna, och våldtäkt sker också i HBTQ-relationer.

Vem är den typiske våldtäktsmannen?

Världen skulle vara så mycket enklare om det gick att se på utsidan vem man ska akta sig för, eller hur? Men våldtäktsmannen kan faktiskt vara vem som helst, på det vis att han kan se ut hur som helst, han kan ha vilken social, etnisk eller ekonomisk bakgrund som helst.

Det finns många fördomar om gärningsmannen. Vissa har svårt att tro att en till synes schysst och populär kille kan våldta och det är lättare att skylla allt på tjejen, än att ta till sig att han som är så omtyckt skulle ha gjort detta fruktansvärda.

Många hör under uppväxten att man ska passa sig för ”fula gubbar”, men tänk om våldtäktsmannen varken är ful eller en gubbe?

Vad ska jag som tjej göra för att inte bli utsatt för våldtäkt?

Det här är en fråga som jag tycker är helt felställd. Det är faktiskt inte tjejers ansvar att ”bete sig på ett sådant sätt att de inte blir våldtagna”, det är män som inte ska våldta. Det spelar ingen roll om en tjej rumlar hem ensam i en park eller däckar på en fest eller börjar hångla med en kille och sedan ångrar sig – hon ska ändå inte behöva bli utsatt för övergrepp. Det ska inte en kille heller behöva bli.

Att hela tiden mata unga tjejer med olika råd om hur man ska undvika att bli våldtagen är kontraproduktivt. Dels är det inte så enkelt som att man ska undvika mörka parker, eftersom de allra flesta våldtäkter sker hemma i offrets egen säng och förövaren är någon hon känner. Men det är också fel eftersom alla till synes goda råd skapar bilden av att tjejer som ändå blir våldtagna inte har följt samhällets uppställda regler, och att hon har därför sig själv att skylla. Och som sagt – det har hon inte. Det är inte hennes fel, oavsett hur full hon var, vad hon hade på sig eller hur hon hade betett sig innan. Det är gärningsmannen som har hela ansvaret.

Vad ska jag som kille göra för att inte våldta?

Det här är en fråga jag önskar att vi skulle diskutera mer i samhället. Om vi någonsin ska få stopp på det sexuella våldet måste vi rikta in oss på de som begår övergreppen. Det handlar om att få killar i alla åldrar att förstå att det är de som ska bete sig rätt mot tjejer och veta var gränserna går.

För de allra flesta killar är det fullkomligt självklart att inte bete sig illa mot en tjej eller göra något mot hennes vilja, och de allra flesta killar och män är inte, och kommer inte att bli, våldtäktsmän. Men faktum är att 98 % av alla förövare av sexuellt våld är män.

Om vi skulle vända på steken och ge råd till killar istället för tjejer tror jag att vi skulle få killar att förstå att detta handlar om att respektera ett nej, att bara ha sex med den som verkligen är med på det, att våga säga ifrån när kompisar går över gränsen och att inte försätta sig i situationer man inte kan hantera eller ta sig ur. Det är viktigt att killar förstår att det är vissa män som förändra på sitt beteende, inte alla kvinnor.

Jag tycker att vi borde diskutera de här frågorna mer i min skola/klass – vad kan jag göra då?

I slutet på Flickan och skulden, i den nya pocketutgåvan från 2012, finns ett studiematerial, framtaget i samarbete med pedagoger. Det kan användas som diskussionsunderlag i högstadiet eller gymnasiet.

Man kan också kontakta RFSU som har utbildade sexualupplysare som är duktiga på att prata om detta i skolan.

Om jag som kille eller HBTQ-person har varit utsatt för ett sexuellt övergrepp – vad ska jag göra?

Oavsett om man är kvinna, man, transperson eller queer, kan man bli utsatt för övergrepp. Samhället pratar mycket mindre om övergrepp på de som inte identifierar sig som kvinnor, men det betyder förstås inte att de inte drabbas också. Tvärtom. Mörkertalet när det gäller övergrepp på män och på HBTQ-personer antas också vara ännu större, på grund av att många inte vågar eller orkar anmäla. En kille som blir utsatt för övergrepp kan också möta ytterligare fördomar, om män och manlig sexualitet. Men det är aldrig ditt fel, och du har lika stor rätt till hjälp och upprättelse som vilket annat brottsoffer som helst.

Idag finns det tack och lov inom såväl sjukvården som polisen större vana att möta alla offer på ett respektfullt sätt, och till exempel Akutmottagningen för våldtagna på Södersjukhuset i Stockholm tar emot alla, oavsett könstillhörighet. RFSL:s brottsofferjour erbjuder stöd och krishantering, och dit kan också anhöriga vända sig. Läs också svaret på nästa fråga.

Jag har varit utsatt – kan du hjälpa mig?

Jag önskar att jag kunde svara ja på den frågan, men jag är inte polis, terapeut, läkare eller åklagare. Jag är författare och jag gör vad jag kan för att dra mitt strå till stacken, men har inte möjlighet att rent konkret hjälpa enskilda personer.

Däremot vill jag säga några saker till dig att kanske ha med dig på vägen. Först och främst – det är inte ditt fel. Ansvaret är gärningsmannens, inte ditt. Vad han än säger, vad omgivningen än säger, så är det gärningsmannen som ska ta ansvar för vad han har gjort mot dig.

Jag skulle också råda dig att polisanmäla, om inte annat för din egen skull, för att markera för dig själv att det du blivit utsatt för är ett brott. Det kan vara bra att ha någon du litar på med dig till polisen, och du har också rätt att få träffa en kvinnlig polis om det skulle kännas bättre.

Du som brottsoffer har också rätt till ett målsägandebiträde, en egen advokat som ska värna dina intressen i rättsprocessen, och den personen kan du ta kontakt med redan innan du ringer polisen eller ha med dig på förhör.

Jag skulle också råda dig att kontakta någon av alla de brottsofferjourer, tjej- eller kvinnojourer som finns i landet, länkar finns under fliken Kontakt. Om du bor i Stockholm och har varit utsatt för ett sexuellt övergrepp kan du söka dig till Akutmottagningen för våldtagna på Södersjukhuset, där du kan få både läkarhjälp och kontakt med en terapeut.

Berätta vad du har varit med om för någon som står dig nära, du behöver stöd och hjälp. Och lycka till!