Flickan och skulden

Flickan och skulden är en reportagebok om sexuella övergrepp på tjejer, både om själva våldtäkten och vad den sätter för spår, men framför allt vad som följer efteråt för tjejerna. Det handlar om hur omgivningen reagerar – och många gånger skuldbelägger offret för det som har hänt. Hon får höra att hon har sig själv att skylla, och en stor del av den skuld som borde läggas på gärningsmännen hamnar istället hos henne.

Boken redogör för ett antal olika svenska rättsfall och hur dessa har beskrivits i media, hur vänner, grannar och skolkamrater har reagerat, och hur rättsapparaten har hanterat och bedömt fallet. Många gånger kan det vara så att skitsnack om tjejen följer med hela vägen in i rättssalen och påverkar hennes trovärdighet när hon berättar vad hon har varit utsatt för.

Våldtagna tjejer kan bli så utsatta även efter själva våldtäkten att de inte kan gå kvar på skolan, de tvingas flytta någon annanstans och vissa har till och med försökt ta livet av sig.

Killarna å sin sida, kan många gånger mötas av förståelse från omgivningen och kommentarer som ursäktar deras beteende. De anses inte ha fullt ansvar för det som hänt, utan en dömande omgivning gör istället offret till medskyldig till brottet.

Boken kom ut första gången 2002 och väckte våldsam debatt. Sedan dess har våldtäktslagstiftningen förändrats och boken kom ut i en reviderad utgåva med nytt material tio år efter första utgivningen.

Det handlar om månghundraåriga fördomar om kvinnor och om män. En gång i tiden var våldtäkt inte ens ett brott mot person utan ett egendomsbrott. Kvinnan sågs som mannens ägodel mer än en egen individ.

Idag har Sverige en av de starkaste och mest progressiva våldtäktslagarna i världen, och det ska vi vara stolta över. Samtidigt ser vi gång på gång att när dessa lagar ska användas i domstol så påverkar också gamla värderingar och föreställningar om hur en flicka ska bete sig eller hur en våldtäkt går till. Mycket fokus läggs på hennes beteende, snarare än killens beteende. Det finns än idag många som tycker att endast en överfallsvåldtäkt i parken är en ”riktig” våldtäkt. Detta trots att de flesta våldtäkter inte sker utomhus av en okänd gärningsman, utan inomhus då offer och förövare känner varandra.

Det kan handla om allt från hur hon var klädd till om hon med sitt beteende antas ha ”lockat” killen till att begå övergreppet – vilket är helt fel. Jag brukar beskriva det som att det kan handla om allt möjligt, hur hon har betett sig före, under och efter våldtäkten. När hon blev av med oskulden, om hon har hånglat med någon av förövarna innan, om hon skrek på hjälp under övergreppet, om hon kämpade emot, om hon verkade ledsen efteråt, hade synliga skador eller verkade glad några dagar senare.

Det är väldigt viktigt att komma ihåg att det inte finns ”ett enda rätt sätt” för ett offer att bete sig på, alla människor är olika och det är omöjligt att innan veta hur en person ”ska” agera vid ett trauma. Det är också viktigt att påpeka att även om en tjej har haft gruppsex med flera killar vid något annat tillfälle så ger det inte alla killar rätt att tvinga till sig sex av henne – förstås. När hon blev av med oskulden eller om hon brukar dricka på fester är helt irrelevant.

De flesta offer kämpar faktiskt inte emot eller försöker fly, utan drabbas av något som kallas ”frozen fright”, vilket gör dem oförmögna att röra sig eller skrika. Det går inte heller att säga att en tjej som har blivit våldtagen aldrig ska skratta mer eller ha sex med någon annan kille. Alla människor är olika.

Det är helt enkelt så att det inte existerar några ”perfekta våldtäktsoffer”, trots att samhället hela tiden sätter upp ”mallar” för hur tjejer ska vara och hur de ska bete sig. Det finns stor okunskap om hur våldtäktsoffer reagerar både under och efter övergreppet.

Det kan faktiskt möta henne var som helst. På skolan, bland hennes egna kamrater, från vuxenvärlden och bland arbetskollegor. Jag skulle vilja säga att under åren jag har arbetat med de här frågorna har framför allt polisen och sjukvården blivit extremt mycket duktigare på att bemöta våldtäktsoffer, och det är sällsynt att tjejer blir illa bemötta där numera. Men fortfarande upplever många rättsprocessen som jobbig. Men offret har rätt till ett eget målsägandebiträde som följer henne genom rättsprocessen, och den advokaten kan vara ett stort stöd.

Det är viktigt att hela tiden diskutera dessa frågor, eftersom så mycket handlar om attityder och det inte är en absolut vetenskap utan förändras under tid. Lagstiftningen har förändrats flera gånger och eventuellt kommer ytterligare en skärpning av våldtäktslagen om några år, men inga lagar i världen hjälper om det fortfarande finns gammalmodiga föreställningar om vad tjejer ”får och inte får göra”.

En av de saker jag brinner mest för är att vi måste rikta om fokus från att våldtäkt hela tiden ska handla om att tjejer ska passa sig och förändra sig, till att diskutera våldtäkt utifrån killar och män. Det är trots allt män som begår de allra flesta våldtäkterna och våldtäkt är ett stort samhällsproblem, inte en kvinnofråga som bara tjejer ska ta ansvar för. Killar måste lära sig att respektera ett nej, att vara lyhörda för gränssättning, prata i skolan och med sina föräldrar om respekt och om tjejers värde.

En annan viktig fråga handlar om det som kallas uppsåt. För att någon ska kunna dömas för våldtäkt måste hen enligt lagstiftningen ha haft uppsåt, alltså förstått att den andre personen inte ville och ändå begått gärningen. Just detta faller väldigt många rättsfall på, killen säger att han trodde att tjejen ville. Jag önskar att rättsprocessen handlade mer om killen och hans beteende, att han blir mer ifrågasatt och var tvungen att förklara sig. Det är egentligen helt sjukt hur stort fokus som läggs på offrets sexuella erfarenheter, då det ju är den misstänkta gärningsmannens sexuella beteende som eventuellt är kriminellt. Att offret har haft sex med ”många”, har haft one-night-stands eller sexdebuterade i tidiga tonåren har ingenting med saken att göra.

Gärningsmannen har hela ansvaret. Punkt. En tjej, eller för den delen en kille, har rätt att avbryta ett sexakt när helst man själv vill, utan att behöva förklara sig eller bli utsatt för påtvingat sex.

Alla män är inte potentiella våldtäktsmän. Men alla män har faktiskt ett ansvar att engagera sig i de här frågorna. Att ta ansvar för vad andra män gör och protestera mot sexism och övergrepp är inte samma sak som att ha ”kollektiv skuld” för vad andra män gör, och det är sorgligt att detta så ofta blandas ihop.

Men om en man hävdar att han är en bra man, en som inte förtrycker, slår eller våldtar, då har han faktiskt också ett ansvar att agera och försöka påverka andra, inte bara sitta tyst och hävda att han har gjort sitt.

Ofta glömmer vi bort hur mycket fördomar det finns om män, inbyggda i de ålderdomliga föreställningarna om våldtäkt. Varje gång någon säger till en tjej att hon inte ska gå runt i för kort kjol eller dansa för utmanande, för att hon då riskerar att bli våldtagen – då säger man samtidigt att anledningen till att hon ska passa sig är för att män inte kan behärska sig. Det är fullkomligt befängt. De allra flesta killar kan se en tjej med nakna ben eller urringad topp utan att tro att det är fritt fram för honom att tafsa eller förgripa sig på henne. De allra flesta män vill absolut inte ha sex med en tjej som inte är lika mycket med på det som han är, ändå finns det fortfarande myter om att en man som har blivit kåt inte riktigt går att stoppa, vilket är både dumt och tragiskt.

Jag har arbetat med rättsfall om våldtäkt och misshandel i snart två decennier, och mycket har faktiskt blivit bättre. En av de viktigaste saker som har skett är att bemötandet har blivit mycket bättre, framför allt hos polisen och inom sjukvården.

Det har också blivit mindre vanligt förekommande med kränkande frågor i svenska rättssalar. Irrelevanta frågor om stringtrosor eller tidigare sexuell historia hör inte hemma i en modern rättsprocess, även om det tyvärr fortfarande händer att försvarsadvokater ställer sådana frågor till den målsägande.

Vi pratar också om de här frågorna på ett helt annat sätt än tidigare, både i skolan och i politiken. Vi pratar inte bara om allt tjejer ska göra för att undvika att bli våldtagna, utan placerar allt oftare fokus där det hör hemma: hos gärningsmännen.